Skip to content

Framför puben (Hyllning till Franz Kafka) av Samuel Ferrer

April 3, 2014

Image

 Framför puben står en dörrvakt. Till denne dörrvakt kommer en man från landet och ber om tillträde i puben. Men dörrvakten  säger att han just nu inte kan bevilja honom tillträde. Mannen funderar och frågar så, om han kanske senare skulle kunna få komma in.

– Det är möjligt, säger dörrvakten, men inte nu.

Eftersom pubens port står öppen som alltid och dörrvakten stiger åt sidan, hukat sig mannen ned för att genom porten se in i det inre. När dörrvakten märker det skrattar han och säger:

– Om det lockar dig så mycket, så gör  ett försök att gå in trots mitt förbud. Men märk väl: jag är mäktig. Och jag är bara den lägste dörrvakten. Längs hela korridoren möts man av dörrvakter, den ene mäktigare än den andre. Blotta åsynen av den tredje kan inte ens jag längre uthärda.

Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig, puben bör dock ständigt  vara tillgänglig för en och var, tänker han, men när han nu närmare betraktar dörrvakten i sin pälskappan – hans stora, spetsiga näsa, det långa, glesa, svarta tatariska  skägget, beslutar han sig att dock ändå hellre vänta, tills han får tillstånd att träda in. Dörrvakten ger honom en pall och låter honom slå sig ned vid sidan om dörren. Dörrvakten även bjuder på cigarett. Där sitter han långa timmar. Han gör många försök att bli insläppt och tröttar ut dörrvakten med sina böner. Dörrvakten anställer ofta små förhör med honom, frågar ut honom om hans hemland och mycket annat, det är emellertid frågor utan deltagande, sådana som stora herrar brukar framställa och till slut säger han honom åter och åter, att han alltjämt inte kan släppa in honom. Mannen som har utrustat sig för sin resa med mångt och mycket, använder allt, hur värdefullt det än är, för att muta dörrvakten. Denne tar visserligen emot allt men säger samtidigt:

– Jag tar emot det bara för att du inte skall tro att du har försummat något.

Under det långa väntan iakttar mannen dörrvakten nästan oavbrutet. Han glömmer de andra dörrvakterna, och denne förste förefaller  honom vara det enda hindret för inträde i puben. Han förbannar den olyckliga slumpen, den första timman högt och ljudligt, senare, när han blir uttråkad, mumlar han för sig själv. Han blir barnslig, och då han under sitt noga studium av dörrvakten t.o.m har lärt sig känna igen lopporna i hans pälskrage, ber han också lopporna om hjälp att bevaka dörrvakten. Till sist försvagas hans sliten syn och han vet inte, om det verkligen håller på att mörkna omkring honom eller om det endast är ögonen som bedrar honom. Men väl urskiljer han nu i mörkret  en glans, som outsläcklig frambryter ur pubens dör.  Nu orkar han inte längre. Beslutsamt samlar sig i hans huvud erfarenheter från hela den gångna tiden till en fråga, som han aldrig hittills ställt till dörrvakten. Han vinkar honom till sig, då han hade fått kramp i bägge benen och inte kan hålla sin stelnade kropp upprätt. Dörrvakten måste böja sig djupt ned över honom, ty skillnaden mellan dem har starkt förändrat sig till mannens nackdel.

– Vad är det du vill veta nu igen, frågar dörrvakten, du är omätlig.

– Alla strävar ju dock efter puben, säger mannen, hur kommer det sig då, att under alla dessa timmar ingen utom jag har begärt inträde?

Dörrvakten märker att mannen är helt slut,  och för att  betvinga hans avtagande hörsel, ryter han till honom:

– Här kunde inte vem som helst vinna tillträde, ty denna ingång var bestämd endast för personal. Jag går nu och stänger den.

Advertisements

From → Philosophy

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: